Recension av spelfilmen Orlando
Filmen Orlando med Sally Potter som regissör och manusförfattare är baserad på Virginia Wolfs roman med samma titel. Vi får följa huvudpersonen, namne med filmens titel, från 1600 till 1900-tal. Samma skådespelare, Tilda Swinton, gör rollen som både manlig och kvinnlig Orlando. Detta tillsammans med de finurliga tidsövergångarna ger var och en möjlighet att själv bestämma om det är minnen från Orlandos olika liv eller om det är hans/hennes 400-åriga sammanhängande liv inklusive plötsligt naturligt könsbyte, vi får se. Upplevelsen av Orlando både som man och som kvinna är möjligtvis tänkt att väcka känslan av helhet i form av integrering av manligt - kvinnligt som enda vägen till lugn, frid och lycka. Detta är här framställt en aning övertydligt i form av barnet och ängeln men på ett charmigt sätt. Jag köper ändå det budskapet.
Det vackra och tydliga anslaget ger en föraning om den kommande en och en halvtimme långa upplevelsen. En ensam ung person - troligtvis en man - går fundersamt fram och tillbaka under ett stort lövträd. Mellan betraktaren och mannen vajar de skördeklara axen i stilla sitt sädesfält. Kamerans åkning är motsatt de håll ynglingen rör sig, än åt höger, än åt vänster. Berättaren visar sig vara den unge mannen själv som då och då under filmens gång talar direkt till oss åskådare.
Vi blir serverade oerhört vackra och stämningsfulla bilder. Det gäller både de väl valda naturscenografierna och de pampiga, färgsamstämda interiörerna. De närgående betraktelserna av engelsk aristokrati har gjort det möjligt för kostymskaparna och make-upartisterna att riktigt frossa i sitt skapande. Ja visst är det i första hand en kostymfilm. Orlando blev Oscarsnominerad för bästa kostym och scenografi. Brittish Academy Reward nominerade filmen för bästa kostym, dessutom vann den i klassen bästa make-up.
Tilda Swintons kvinnliga Orlando är helt övertygande. Mannen Orlando har hon svårare att hitta. Visserligen framhålls det redan tidigt att det är "inne" vid den tiden, för ynglingar att vara androgyna men hennes manliga spel går ändå inte hem hos mig. Även om hon lärt in en del manligt manér har hon inte lagt sin egen kvinnlighet åt sidan utan låter den vibrera genom hela den yttre manliga fasaden. Kvinnlig motspelare är den vackra Charlotte Valandrey som gör "Princess Sasha" just inte mer än vän och vacker. När kvinnan Orlando friar, vid ett något förvånande tillfälle, gör hon det till filmens manligaste karaktär, Shelmerdine, utmärkt gestaltad av Billy Zane.
Filmen Orlando är leende, melankolisk och fylld av symboler, om detta inte lockar tillräckligt är önskan att se Quentine Crisps porträtt av Queen Elisabeth I en motivation så god som någon.
© Helen Pihl